lenas sida

Kantormorfar och han med skägget....

Plötsligt såg jag något som jag sett många gånger. I verkligheten och på foto, fast då bara som bakgrund. Kyrkfönstret i min barndoms kyrka. Som jag tittat på om och om igen under hela min barndom. Jag tyckte den var så vacker när den kom till vår kyrka. Det hade kommit en ny ung präst med vackert svart skägg och med honom glasfönstret. Det berättar små bildberättelser omkring årstiderna.

Kyrkan spenderade vår familj en del tid i för min morfar, som var död och förresten hade jag aldrig träffat honom, hade varit kantor och därför måste vi gå dit, tyckte min mormor. Även om ingen var särskilt religiös. Det var det goda anseendet. Nästan en plikt.
Jag brukade sitta och göra annat. Under tystnad... Fönstret var nog den första "bild" jag tittat på på ett så ingående sätt. Man hade ju liksom tid!
Om alla stearinljus var tända brukade jag kisa med ögonen för att få en nova-effekt. Kunde sitta så länge om och om igen, till sorlet av en massa ord jag inte förstod och omringad av allvarliga tanter.
Glasfönstret är ingen bild jag tänker på men plötsligt såg jag det, i vår dator.
Det gav mig en speciell känsla och det väckte mitt minne.

Ibland har jag tänkt att det nog påverkat mitt bildskapande. De svarta kanterna och de många färgerna och de grovhuggna linjerna. Det tilltalar mig. Kanhända så har tiden jag "studerat" fönstret fastnat. Dessutom förstod jag att detta var nåt mycket speciellt och vackert när det kom till vår kyrka. Precis som han med skägget.